DICTAPHONE
M.=ADDICTION
City Centre Offices, 2002

En försiktigt skimrande liten syntslinga letar sig ut ur högtalarna när jag
trycker igång cd-spelaren. Den byggs på av ytterligare lager av syntetiska
ljud och något som låter som ett samplat gitarrackord. En saxofon smyger in
och vidgar ljudbilden ytterligare. Det är trevande, försiktigt, och mycket
vackert. Sedan tar det bara stopp. Det blir total tystnad, musiken avbryts
abrupt. Jag tittar på spelaren för att se om strömmen gått eller om min
stereo har gett upp helt.

Men tystnaden varar inte så länge. Snart växer den stillsamma harmoniska
melodin fram igen. Pausen var nog bara där för att säga till lyssnaren: "Det
är konstmusik det här och då kan allt hända". Det där lilla glappet stör mig
faktiskt enormt. Det är ju inte så att jag inte gillar experimentell musik,
men jag gillar inte när någon skriver det på näsan på mig. Det framgår ju av
resten av hela skivan att det inte är några Max Martin-hits vi har att göra
med här.

Förutom detta missöde löper lyssningen på som det började. Det är harmonier
och tvekande små ljud som ges plats att utvecklas. Det är elektroniskt och
akustiskt. En blandning som får mig att tänka lite på Collection of Colonies
of Bees. Liksom dem har denna skiva enormt höga ambitioner, och precis som
den infriar denna skiva alla förväntningar. Bäst kan nog skivan placeras in
i ambient, clicks & cuts och jazz-facket, om nu någon skivaffär mot förmodan
skulle ha ett sådant. Här förenas nämligen Future Sound of London, Brian
Eno, Andreas Tilliander och Vladislav Delay med Miles Davis och John
Coltrane. Fantastiskt bra och avkopplande musik som ständigt rymmer
överraskningar och oväntade vändningar.

"Tempelhof" lyfter det hela ytterligare en aning. Malka Spigel från
legendariska Minimal Compact viskar hest över den ljudmatta Dictaphone
skapar. Som sagt, oerhört bra i all sin stillsamhet.

Mats

Ekspress

Dictaphone "m.=addiction"
(City Centre Offices)

Nukker pasun ja elektroonika Saksamaalt.
Spaceheadsile üllatavalt sarnane artist, ent Saksamaalt. Muusika on hea, igasuguste "alaläviste" pluginate ja plõksudega, intelligentsem kui Spaceheads, aga pasunarindel maksab see valusalt kätte, sest see on eriline pill ­ mida suurem idioot selle kallale lasta, seda parem tulemus on.
Dictaphone on intelligentne ja Spaceheadsist selle võrra viletsam. Teisalt aga on nende lood tervikuna pisut paremad, ja siin on midagi muud ka peale pasuna ­ saksofon, klarnet, pluginad, vokaal jne. Nii et kokkuvõttes umbes sama hea? "Discon-nec-ted" on juba väga hea, ja sama võiks ehk öelda ka "Tempelhofi" ja eriti "Tango Doerelli" kohta. Eleegiline, huvitav ja nukker plaat. 8

ERKKI LUUK